Denna förkortade redogörelse för den historiska Buddhas bortgång och inträde i Nirvana är främst hämtad från Maha-parinibbana Sutta, översatt från Pali av Sister Vajira & Francis Story. Andra källor som konsulterats är Buddha av Karen Armstrong (Penguin, 2001) och Old Path White Clouds av Thich Nhat Hanh (Parallax Press, 1991).
Fyrtiofem år hade gått sedan Lord Buddha upplysning, och den välsignade var 80 år gammal. Han och hans munkar bodde i byn Beluvagamaka (eller Beluva), som var nära dagens stad Basrah, delstaten Bihar, nordöstra Indien. Det var tiden för monsunregnen reträtt, när Buddha och hans lärjungar slutade resa.
Som en gammal vagn
En dag bad Buddha munkarna att lämna och hitta andra platser att bo på under monsunen. Han skulle stanna kvar i Beluvagamaka med bara sin kusin och följeslagare, Ananda. Efter att munkarna hade lämnat, kunde Ananda se att hans herre var sjuk. Den välsignade, i stor smärta, fann tröst bara i djup meditation. Men med viljan styrkte han sin sjukdom.
Ananda blev lättad men skakade. När jag såg den välsignade sjukdomen blev min egen kropp svag, sa han. Allt blev svagt för mig och mina sinnen misslyckades. Jag har fortfarande lite tröst i tanken att den välsignade inte skulle komma till hans sista bortgång förrän han hade gett några sista instruktioner till sina munkar.
Lord Buddha svarade: Vad mer förväntar sig munkarsamfundet av mig, Ananda? Jag har lärt dharma öppet och fullständigt. Jag har inte hållit något tillbaka och har inget mer att lägga till lärorna. En person som trodde att sangha var beroende av honom för ledarskap kanske har något att säga. Men, Ananda, Tathagata har ingen sådan idé, att sangha beror på honom. Så vilka instruktioner ska han ge?
Nu är jag skräck, Ananda, gammal, åldern, långt borta på flera år. Det här är mitt åttonde år och mitt liv tillbringas. Min kropp är som en gammal vagn, knappt hålls ihop.
Därför, Ananda, var er öar för er själva, vägrar er själva och söker ingen annan fristad; med Dharma som din ö, Dharma som din tillflykt, söker ingen annan fristad.
Vid Capala-helgedomen
Strax efter att han hade återhämtat sig från sin sjukdom föreslog Lord Buddha att han och Ananda skulle tillbringa dagen på en helgedom, kallad Capala Shrine. När de två äldre männen satt tillsammans påpekade Buddha landskapets skönhet runt omkring. Den välsignade fortsatte, vem som helst, Ananda, har fulländat sin psykiska kraft kan, om han så önskar, förbli på denna plats under en världsperiod eller tills dess slut. Tathagata, Ananda, har gjort det. Därför kan Tathagata förbli under en världsperiod eller tills dess slut.
Buddha upprepade detta förslag tre gånger. Ananda, kanske inte förstår, sa ingenting.
Sedan kom Mara, den onda, som 45 år tidigare hade försökt fresta Buddha bort från upplysning. Du har åstadkommit det du avsåg att göra, sa Mara. Ge upp detta liv och gå in i Parinirvana [komplett Nirvana] nu.
Buddha avstår från sin vilja att leva
Besvär dig inte, Evil One, svarade Buddha. Om tre månader kommer jag att förgå och gå in i Nirvana.
Då avskedade den välsignade tydligt och medvetet sin vilja att leva vidare. Jorden själv svarade med en jordbävning. Buddha berättade den skakade Ananda om sitt beslut att göra sitt slutliga inträde i Nirvana på tre månader. Ananda invändade, och Buddha svarade att Ananda borde ha gjort sina invändningar tidigare kända och begärt att Tathagata skulle förbli under en världsperiod eller fram till slutet av den.
Till Kushinagar
Under de kommande tre månaderna reste Buddha och Ananda och pratade med grupper av munkar. En kväll stannade han och flera av munkarna hemma i Cunda, en guldsmeds son. Cunda bjöd in den välsignade att äta i sitt hem, och han gav Buddha en maträtt som heter sukaramaddava . Detta betyder "grisar mjuk mat." Ingen idag är säker på vad det betyder. Det kan ha varit ett griskött, eller det kan ha varit en skål med något som svin gillar att äta, som tryffelsvamp.
Oavsett vad som fanns i sukaramaddavaen insisterade Buddha att han skulle vara den enda som äter från den maträtten. När han var klar berättade Buddha Cunda att begrava vad som var kvar så att ingen annan skulle äta det.
Den natten fick Buddha fruktansvärt smärta och dysenteri. Men nästa dag insisterade han på att resa till Kushinagar, beläget i det som nu är staten Uttar Pradesh i norra Indien. På vägen sa han till Ananda att inte skylla Cunda för sin död.
Anandas sorg
Buddha och hans munkar kom till en lund med salträd i Kushinagar. Buddha bad Ananda att förbereda en soffa mellan träd och med huvudet norrut. Jag är trött och vill ligga, sa han. När soffan var klar låg Buddha ner på sin högra sida, den ena foten mot den andra, med huvudet stött av sin högra hand. Sedan blommade salträden, även om det inte var deras säsong, regnade blekgula kronblad på Buddha.
Buddha talade en tid med sina munkar. Vid ett tillfälle lämnade Ananda lunden för att luta sig mot en dörrstolpe och gråta. Buddha skickade en munk för att hitta Ananda och föra honom tillbaka. Då sade den välsignade till Ananda, nog, Ananda! Sörj inte! Har jag inte lärt från början att med allt som är kärt och älskat måste det förändras och separeras? Allt som föds, kommer till, blir sammansatt och utsatt för förfall. Hur kan man säga: "Får det inte komma till upplösning"? Detta kan inte vara.
Ananda, du har tjänat Tathagata med kärleksfull vänlighet i handling, ord och tanke; nådigt, behagligt, helhjärtat. Nu bör du sträva efter att befria dig själv. Den välsignade berömde sedan Ananda framför de andra monterade munkarna.
parinirvana
Buddha talade vidare och rådde munkarna att hålla reglerna för munkarnas ordning. Sedan frågade han tre gånger om någon av dem hade några frågor. Låt oss inte ångra senare med tanken: "Mästaren var med oss ansikte mot ansikte, men ansikte mot ansikte misslyckades vi med att fråga honom." Men ingen talade. Buddha försäkrade alla munkar att de skulle inse upplysning.
Då sa han: Alla sammansatta saker är föremål för förfall. Sträva med omsorg. Sedan passerade han lugnt till Parinirvana.
